Följande text lånad av Fredrik Backman...ett geni!
Dricker kaffe hemma hos min vän R och R:s sambo.
Sambo: Jag fattar bara inte varför hon tycker illa om mig!
R: Din kollega?
Sambo: Ja! Jag har inte gjort henne något. Men hon hatar mig.
Jag: Hatar dig hur?
Sambo: Vadå hatar mig ”hur”???
Jag: Ja. Du vet. Hatar hon dig som man hatar ett objekt eller hatar hon dig som man hatar ett fenomen?
Sambo: (Med den där sortens frustrerade otålighet som bara människor som känt mig i fem år eller mer kan uttala de orden) Vad snackar du om nu Fredrik?
Jag: Jomen…det är ju en rätt stor skillnad på ”jag hatar morötter” och ”jag hatar folk som alltid tjatar om hur mycket de ääälskar morötter!”. Förstår du?
R: (Nickar förstående) Aaah…du menar som Kent-syndromet?
Jag: Exakt!
R: Mmm. Du har helt rätt. Det är nog exakt vad det handlar om här.
Jag: Jag tror det också.
Sambo: (Skakar inte jätteexalterat på huvudet) Jag pallar inte med er två ibland alltså…
R: (Sätter sig på en stol, ser allvarlig ut, tittar på sambo över bordet) Alltså, älskling, du vet hur jag hatar popgruppen Kent?
Sambo: Ja?
R: Ja, jag h-a-t-a-r ju verkligen Kent. Det har jag gjort i femton år liksom.
Jag: Jag hatade också Kent väldigt länge.
R: (Nickar med eftertryck) Fredrik hatade också Kent.
Jag: Jättelänge.
R: Flera år faktiskt.
Jag: Men inte så mycket som du!
R: (Ruskar på huvudet) Nejnejnej, inte så mycket som jag.
Jag: Jag vet faktiskt ingen som hatade Kent så mycket som du.
R: Inte jag heller. Gud vad jag hatade dem. Jag ville att de skulle dö.
Jag: Kommer du ihåg när vi var på Roskildefestivalen, och de spelade på stora scenen, och vi skulle gå längst ner till tältscenen, och du tvingade mig att gå UTANFÖR hela jävla konsertområdet bara för att vi inte skulle råka höra Kents konsert längs vägen?
R: Det måste ha tagit en halvtimme att gå runt hela skiten.
Jag: Minst!
R: Och kommer du ihåg när v…
Sambo: (Med pekfingrarna mot tinningarna) Till saken! KOM TILL SAKEN!!!
(Tystnad. R harklar sig. Tittar ner i golvet.)
R: Ja…alltså…jag hatade ju egentligen aldrig Kent.
Jag: Inte jag heller.
R: Fredrik hatade dem faktiskt ännu mindre än jag.
Jag: Mycket mindre faktiskt.
R: Jag hatade dem bara som fenomen. Förstår du?
Jag: Vi hatade inte Kent. Vi hatade vad de symboliserade.
Sambo: (Tittar upp i taket lite sådär som man gör när man räknar till minst tio. Blundar. Pratar lite liksom genom tänderna.) Vad. I. Helvete. Pratar. Ni. Om. Nu?
R: Ja…alltså…du vet. Vi var på en fest en gång när vi var typ 15.
Jag: Och på den där festen fanns ett gäng människor som vi hatade.
R: Fy fan. Riktigt pretentiösa jävla rövhål alltså.
Jag: Trodde att de var något för att de var några år äldre och höll på musik.
R: Drack upp all sprit och hade störiga frisyrer.
Jag: Såna jävlar. Såna där jävlar man bara hatar.
Sambo: (Med ansiktet i handflatorna) Och någon av de människorna var med i Kent?
R: Nejnejnej för fan! Jag har aldrig i hela mitt liv träffat någon som spelar i Kent!
Sambo: Så vaaad pratar vi om?
Jag: Men de här människor GILLADE Kent!
R: Vi snackar alltså att de här människorna ÄLSKADE Kent!
Jag: Pratade om dem heeela kvällen.
R: (Lite med den förställda rösten som om Hasse Aro imiterade en påtagligt berusad Maria Montazami) ”Kent har så fantastiska teeexter, Kent gör så djup musiiik, Kent är så himla kommersiellt oförstööörda”.
Jag: Fy fan.
R: Så då började vi hata Kent.
Jag: Jag hatade dem i tio år.
R: Jag hatar dem faktiskt lite fortfarande.
Jag: Eller hur? Det är svårt att tvätta bort det där.
R: Visst är det? Sitter som en tagg!
Jag: Nu i efterhand tycker jag ju att de har gjort jättemycket bra musik.
R: Jag med! Men…ja, du vet…
Jag: Man hatar lite ändå?
R: (Nickar allvarligt) Man hatar lite ändå.
Jag: Kommer du ihåg runt 2001, när vi träffade de där asstöriga jävla snubbarna som också hatade Kent?
R: Ja! Och du började trots-gilla Kent bara för att du hatade de där snubbarna så mycket?
Jag: Exakt! Och sen gled jag över i att gilla Kent ironiskt.
R: Det var en jävligt komplicerad sommar. Du var svinjobbig att umgås med faktiskt.
Jag: Och sen träffade jag den där tjejen som snodde mina cigg på den där konserten i Trelleborg.
R: Juuust det, och hon älskade Kent.
Jag: Så då ordnade det upp sig och så började jag hata dem igen.
R: Fan alltså…jag börjar hata dem lite igen nu när vi pratar om den där tjejen alltså. Hon var sjukt störig.
Jag: Det sjuka är att egentligen var det inte henne vi hatade, utan hennes kompisar.
R: Just det ja. Sjuuukt störiga kompisar!
Jag: Och då började vi hata Kent ännu mer.
R: Jag känner faktiskt tydligt nu att jag fortfarande hatar lite…
Jag: Trist det där ändå alltså. Att man är en så småsint och missunnsam människa när allt kommer till kritan.
R: Man är en jävla skitstövel alltså, det är vad man är.
Jag: Vi måste jobba mer med oss själva med sånt här. Vi har fan barn nu. Så här kan vi ju inte hålla på alltså. Vi måste bli bättre förebilder.
R: Jag skulle vilja vara mer positiv faktiskt, fattar du hur jag menar?
Jag: Jag med! Ibland vill jag också vara en sån där som alltid ser det bästa i folk!
R: (Nickar ivrigt) Nån bara gör nåt dumt, och man bara ”jävla fuckface”, och nån annan bara ”nänä, sluta, det var säkert inte så han menade! Han hade säkert sina anledningar, vi vet inget om hans motiv…”. En SÅN jävel vill jag vara!
Jag: Jag också! Lite gladare och varmare!
R: Live and let live! Bara…fan, Kent är ju rätt bra, fattar du?
Sambo: (Liggandes över bordskivan med armbågarna ovanpå bakhuvudet) Vad är det ni vill ha SAAAGT? Vad BETYYYDER allt det här???
(Tystnad)
R: Alltså…du vet…
Jag: Typ…
(Lite längre tystnad)
R: (Harklar sig) Vad var själva frågan nu igen?
- Posted using BlogPress from my iPhone
