I förrigår var mina vänner här och grillade, två utav dom hade med sig sina söner, i typ 4-5 års åldern.
De är av det lite vildare slaget, men inte så farligt..utan faller mer under kategorin, boys will be boys.
Hur som helst.
Sebastian var vaken och övertrött. Blev tokigt uppspelt av pojkarna att han knappt kunde äta. Men det hade vi nästan räknat med.
De lite äldre pojkarna, ville bara leka de med och ville inte äta mat. Deras mammor gav de tablettaskar och chips. Självklart frågade de först om Sebastian fick äta och när vi sa nej, så frågade de om de skulle vänta med att ge pojkarna det tills Sebastian somnade.
Vi sa att det var ingen fara, Sebastian vet inte vad det är..bara pojkarna inte ger honom något.
Det slog lite fel..
För så fort Sebastian närmade sig pojkarna..så bara skrek de nej och sprang ifrån honom.
Sebastian ville bara leka och sitta nära dom, som han brukar göra med sina vänner.
Han vart så ledsen...
Han gick frivilligt och satte sig längst bort i soffan och tittade in i väggen.
Mitt mammahjärta bara brast!
Hela den kvällen bara grät jag..gråter nu när jag skriver.
Det gjorde så ont att se Sebastian bli ledsen! Att han var utanför..när han bara ville vara med de stora pojkarna..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar