Igår klappade Sebastian mig på magen när vi frågade "var är mamma?" Då började jag böla...
Igår tog jag även en promenad, halvvägs ute i ödemarken kände jag, tar jag ett steg till går jag av på mitten! Men det fanns inga bussar att ta, utan det var bara att bita ihop och ta sig hem. På kvällen grät jag av smärtan i bäckenet, mindre roligt och inget yay utan snarare nej!
Idag ligger jag med fönstret öppet med solen i ansiktet...det är ett extremt yay på den!!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar