Händer

Jag väljer att titta på dina händer..trots att de är lite blå av alla nålstick,så är de fortfarande den del av dig som är som jag minns dig..som den starkaste och snällaste farmodern i världen.
Inte som den rädda lilla sparven med alla slangar.
Inte som den som kämpar för varje andetag..som skriker ut sin smärta och ropar efter döden.
Det här är ingen jag känner, det här är ingen jag älskar..
Du kommer förevigt vara den som tar emot mig med öppna armar och ett leende. Förstående, nära till ett skratt, lärt mig allt som gör mig speciell, som gör mig till den jag är...jag vore inget utan dig! Tack för att du fanns i mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma dig eller den du var.
Nu vakar jag över den kropp du huserade under din tid här på jorden...du vägrar ge upp...du vill hem och ta hand om Sebastian...om det bara var möjligt...du ser inte det jag ser...du finns inte längre...min älskade lilla duva...it hurts with every heartbeat...and it always will...


- Posted using BlogPress from my iPhone