Matkoma

Sitter här i soffan i total matkoma..en femkilos kalkon har tillagats och förtärits. Den blev fantastiskt god om jag får säga så själv.
Äntligen fick jag lägga vantarna på familjereceptet som präglat min och min pappas barndom! Nu är den min min min att förfina och förvandla till min egen växande lilla familjs tradition!

Men guud så mätt jag är nu!

Så medans jag sitter här i soffan och inte kollar på fotboll med björnen och päronet...försvann mina tankar till förlossningar mer exakt den jag kommer ställas inför inom en snar framtid....
Jag låg o badet och läste min "att föda" bok tidigare idag...kom in på något kapitel där det handlade om att visualisera sin förlossning...tänka sig in i vad man är rädd för, skriva förlossningsbrev o dyl.

Kom fram till att jag är inte speciellt rädd för min egen skull...eller direkt för smärtan...även om jag tror att smärtan kommer vara överjävlig.
Björnens syn på mig och min smärttröskel...det skrämmer mig...Ja, jag har en hög smärttröskel...men det är när vi talar om "normal" smärta...men att björnen tror att det per automatik innebär att jag har samma slags tolerans mot förlossningssmärta...och därmed ser mig som en superkvinna...det skrämmer mig...
Sen att björnen svimmar vid synen eller tanken av nålor/sprutor...det skrämmer mig också...
Alltså kontentan...jag är rädd för hans skull...nyttigt...eh nej...missförstå mig rätt, jag vill ha honom där, behöver honom där rent utav..men om han inte klarar av det och lämnar mig själv frivilligt eller för att han svimmar...så klarar jag inte det nog inte själv...

Så hur gör man...utesluter jag honom från början...tar jag med någon annan som backup som får hoppa in...och klarar jag av den förändringen mitt i smärtan...ovissheten skrämmer mig...

Sen "lilleman/skorpan"...ja bebisen...där blir jag skakis...tänk om något händer honom...? Blotta tanken på att något skulle gå snett och att han skulle fara illa...gör mig helt lamslagen av skräck..

Ge mig all smärta, ge mig allt....gör bara inget mot honom..

Jag skulle offra allt för mina nära och kära och Skorpan kommer blir det närmaste och käraste jag någonsin kommer att ha...ah...panik! Hur hanterar man all denna kärlek man redan känner för dettta ännu ofödda lilla liv...? Kommer den lilla stackaren någonsin få lämna min famn? Kommer jag kväva honom med min kärlek?

Eller kommer känslorna ta över...och man blir helt handlingsförlamad av det....och inte är kapabel att göra något överhuvudtaget??

Tur att det är tid kvar fram till förlossningen så jag förhoppningsvis hinner reda ut en och annan känsla...men är det ens möjligt...att förbereda sig inför moderskap på det viset? Man kan ju omöjligt veta vad det innebär innan man är i det...visualisering i all ära o positivt tänkande men hur realistiskt kan det bli?