Jag satt i bilen och körde..lite för fort och med för hög volym på radion för en småbarnsmamma. Det enda som hördes var min ljuvliga stämma.
Kommer hem och tystnaden slog emot mig när jag öppnade dörren..
Satte på vattenkokaren och hörde när vattnet var klart, fixade lite kaffe. Satte mig på balkongen, drack min kaffe och tittade på getingarna som pollinerade mina plantor. Passade på att tjuvröka en malboro..kunde höra mina tankar...jag är ensam.
Lägger mig i badet, låter vattnet fylla badkaret i tystnad...hör mig själv andas lugnare och lugnare. Ligger i sängen och ska vila lite, tittat upp mot taklampan och låter tystnaden omfamna mig.
Jag är ensam...
En som här stund för mig själv har jag drömt om i veckor...att få några sekunder för mig själv, att hitta tillbaka till mig själv, att få tillfälle att sakna min familj. Att känna längtan.
Att få vara mamma och fru är överväldigande..mestadels mamma dock, fru är inte så krävande...men i samband med moderskapet är det stundtals en prövning utan dess like.
Jag kan inte förstå föräldrar som skadar sina barn, aldrig! Men jag kan förstå tröttheten som kan ge paniken att man gör något i stundens hetta.
Jag vet hur det är att älska med varenda fiber i ens kropp...men samtidigt också förstå den tröttheten som kan få en att kasta in handduken för man är helt enkelt så trött..att man väljer sig själv, att välja att vara själv bara för att slippa ta hänsyn till ytterligare en person.
Jag önskar absolut ingenting ogjort, säger bara att jag förstår vad tröttheten kan få en att göra, ge upp bara för några minuters lugn och ro.
Nu har jag varit ensam i lägenheten i drygt en timme och jag bara känner hur uppfylld av energi jag blir. Hur nyttigt och behövligt det är att få en stund att bara känna sina egna andetag. Meditera..bara vara...
Nu känner jag min inte överkörd utav tåget längre som jag gjorde för en timme sen.
Nu känner jag att jag orkar ta in det underbara, fantastiska i min sons leende. Att jag orkar ge ett genuint leende och inte bara det trötta, griniga.
Att jag vill sjunga, att jag vill klappa händerna. Att jag vill uppfyllas att ditt söta lilla skratt som får all trötthet att blåsa bort.
Att jag vill ge mitt allt för att få dig glad och inte bara få dig tyst.
Jag älskar dig mitt barn, det har inte ändrats och kommer aldrig någonsin att ändras. Jag går genom eld och vatten för din lycka och välbefinnande.
Jag vill att du ska skratta, le, leka, sova, äta, må bra utan några som helst bekymmer. Vill att du ska vara trygg och glad.
Aldrig någonsin känna oro över nått eller vara ledsen.
Du ska dansa i regnet som om det inte fanns någon morgondag..
Du ska titta på molnen, träden, månen och solen med enbart nyfikenhet och glädje.
Du ska filosofera, fundera och resonera från en trygg plats, du ska våga fråga vad du vill, du ska utmana dig själv och andra.
Du ska vara säker i dig själv och ha en stabil grund att stå på. Du ska kunna luta dig tillbaka på din familj när du behöver det för mamma och pappa kommer finnas där för att ta emot dig om det blir svårt eller jobbigt.
En kram och ett jag älskar dig om dagen är det minsta du förtjänar. Kärleken är ändlös och din framtid är din att forma.
Nu blev det för blödigt...nu ska jag sätta mig i bilen och åka till dig, pussa din lilla mun som om det var första gången jag såg dig..
- Posted using BlogPress from my iPhone
