Förlossningar, alla känner av dom fast på olika sätt...vissa tror eller hoppas att de ska dö...vissa hoppar av britsen, tvättar av sig och hoppsar hemåt..vissa håller på i någon timme andra i flera.
Min son håller på att få sin första tand...det är som en långdragen förlossning. Jag har samma känslor, jag vill dö, jag har ont och jag är så obeskrivligt trött...
Vissa sover sju timmar när tanden tittar ut;)
Men Sebastian har hittills skrikigt helt otröstligt i sju, han har hög feber som inte går ner av Alvedon...han dreglar mer än en Saint Bernard...inget hjälper.
I början på kvällen var vi till och med inne på akuten igen...vi misstänkte urinvägsinfektion, det var innan gråten kickade in och vi upptäckte riskornet:(
Uppfriskade med en tripp till akuten mitt i natten...jag skämtar inte...hade jag inte fått det adrenalin påslaget och friska luften hade jag inte överlevt natten med vaggande.
Just...han har så ont att han inte riktigt kan äta också...öm i brösten är jag på grund av det och den konstanta gråten i sju timmar...
Och idag vankas det bröllop...jo men visst är jag fit for fight:(
Mina svarta påsar under ögonen kommer matcha min svarta klänning;)
- Posted using BlogPress from my iPhone
1 kommentar:
men huga vännen det där låter ju inte kul.
Skicka en kommentar