Jag försöker komma till platsen i mitt inre där jag kan acceptera att min älskade farmor inte längre kommer att finnas..men det är omöjligt. Det går inte...
Idag var jag där igen, mitt hjärta brister varje gång jag ser henne där i sängen. Det är inte den sista bilden av henne jag vill ha. Men hon är fortfarande klar i huvudet och då finns jag självklart vid hennes sida!
- Posted using BlogPress from my iPhone
1 kommentar:
precis så kände jag för min mormor. jag hatar sjukhus och jag ville inte att det sista jag mindes av henne var där hon låg som en skadad sparv.. men ändå satt jag där bredvid henne. Allt för henne liksom. Kram på dig för det kommer du behöva mycket av nu.
Skicka en kommentar