Livet är skört

Idag slog det mig hur lika vi är när vi sätts på jorden och när vi lämnar det.
Idag hände det som man fasar över...
Kommer ut från dansen, från en utav det lyckligaste timmarna i mitt liv...för att mötas av en telefon full av missade samtal...hela familjen hade i stort sett ringt, det bådar ju inte gått.
Jag börjar ringa upp alla men ingen svarar..jag börjar ana det värsta.
Får till slut tag på mamma som bara spelar dum när jag frågar "vad har hänt", när jag sen säger att alla har ringt, klämmer hon ur sig att det är farmor och att det är allvarligt.
Jag lämnar dansen och beger mig till sjukhuset. På väg dit får jag till slut tag på pappa.
Det är allvarligt, det kan handla om timmar eller så börjar hon svara på behandlingen och allt går vägen, men det går inte att säga åt vilket håll det går än..
När jag kliver in i sjuksalen är alla där...och min späda lilla farmor ligger med slangar överallt, jag hade försäkrat mig om att hon var klar i huvudet, för annars hade jag nog inte åkt dit...
Det första hon frågar är var Sebastian är...
När björnen kommer brister det för mig och jag gråter som ett barn i hans famn.
Sen sitter jag ett bra tag hos henne, hon andas tungt och varje andetag känns som hennes sista..allt är ovist.
Jag klappar på hennes arm och jag får en deja vu känsla..hon är len, lite skrynklig och lite blek...precis som min älskade bebis var när han las på mitt bröst...då brast det igen..
Efter några timmar får vi reda på att hon svarar på medicinen...hon är stabil för nu...bara att vänta och se. Hålla tummarna och be till högre makter.




- Posted using BlogPress from my iPhone