Dieu, êtes-vous?

Igår åkte jag och björnen till Hudiksvall för att vi skulle gå på min gode väns sons dop...i kyrkan..

Jag deltar i alla mina vänners kyrkliga aktiviteter..jag dömer dem inte för att de väljer att ha sådana ceremonier...jag kan ibland fråga vad motivet är..oftast får jag inga vettiga svar, så jag har mer eller mindre slutat fråga. Men jag personligen, skulle aldrig..jag gifte mig inte i kyrkan och jag kommer inte att döpa min son i kyrkan.

Anywho...idag var det dag..vi åkte iväg till kyrkan, tredje gången jag är i den kyrkan. Den är liten, vit, ligger på landet och så trevlig som en kyrka kan vara. Första gången var det min väns bröllop, andra gången hennes dotters dop och nu var det dags för sonen.

Jag hamnade längst in i en bänkrad, rätt så liten kyrka så man satt långt fram iallafall. Ceremonin ska snart sätta igång, så jag bläddrar fram psalmerna jag ändå inte har någon som helst intention att sjunga för att kunna eventiuellt mima med.
Prällen vill att vi ska slå upp ceremoni"planen" långt bak i psalmboken..Det jag läser gör mig helt förskräckt och lite full i skratt..Jag tar fram mobilen för att göra en snabb uppdatering på facebook om att jag hoppas att jag inte brinner upp för jag befinner mig i en kyrka...och för att ta lite bilder på hemskheterna i psalmboken...tror ni inte att jag får jordens rethosta, bara så där hux flux!? Jag var tvungen att snabbt be min rad ställa sig upp och rusa iväg på toaletten för att hosta upp en lunga ifred och dricka vatten.. alla trodde jag kräktes...Jag fick en liten känsla av "quoi?" som väldigt snabbt gick över..

Nu minns jag knappt något av hemskheterna..men det lilla jag kommer ihåg var..
"Gud, du som ensam räddar allt från ont, befria (namnet på barnet) från mörkrets makt, skriv hans namn i Livets bok och låt ditt eviga ljus lysa för honom, nu och för alltid. Amen"

Alltså..nu kanske det inte låter så hemskt taget ur sammanhanget..men det fick mig att vilja ställa mig upp springa fram, ta barnet och rusa ut ur kyrkan samtidigt som jag skriker NEJ! Sälj inte barnets oskyldiga själ till detta institut..låt honom i sådana fall göra det valet när han vet vad han ger sig in i!!

Ah!!

Väl hemma nu..så ligger jag i badet och läser min mammabok (värdelös btw) och läser en historiska tillbakablick av smärta, som de så fint kallar det...
Enligt vad boken säger bibeln att smärta är ett straff. Att Gud straffade kvinnan för sina synder "Jag ska låta dig utstå mycken vedmoda, när du blir havande; med smärta skall du föda dina barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda över dig."

Snäll Gud...känns inte riktigt som det...jag är för trött för att fortsätta skriva...
Vill man tro på Gud..gört..jag försöker inte omvända dig..jag försöker inte tracka ner på er tro...jag bara undrar vad som får ER att tro...var övertygelsen ligger någonstans? Hur man kommer till den hängivelsen till en religion att man inte ifrågasätter det som står i skrift? Eller gör man det och i sådanafall hur rättfärdigar man det?
Jag är nyfiken, jag ifrågarsätter...jag tror inte men är nyfiken på dom som tror...what makes you tick??