Så less..

Jag har inte skrivit på några dagar..det har varit mycket.

Det är mycket på jobbet...mer än så behöver jag inte säga. Jag skulle ju tala inför hela arbetsplatsen om en relativt känslig sak. Det var meningen att min sektions skulle backa mig i mina uttalanden (för det hade vi diskuterat på vårat möte innan) men när jag blir attackerad utav de andra sektionerna och deras chefer, var det inte en käft som öppnades...jag blir så less...

Jag har haft verkligen fullt upp med att planera enligt mig världens bästa möhippa för en av mina närmaste vänner som ska gifta sig. Det var egentligen inte jag som skulle planera någonting, men av någon anledning blir det alltid så att allt skit faller på mig. Hur som helst..jag har planerat som en tok, jag har haft hundra saker att ta hand om och förbereda. Så igår träffade jag och en annan vännina den blivande bruden..DÅ kläcker hon ur sig att hon är gravid...och inte bara gravid utan hon har hittills haft en riktigt hemsk graviditet men en massa blödningar. Hon vågar knappt röra sig på grund av rädsla för missfall..hon har haft mycket och jag förstår att vi kanske inte var nummer ett på listan att kontakta i detta fall..även om jag redan där blev lite stött att hon inte vänt sig till mig. När det sedan visar sig att hon delat med sig till andra hälften av kompisgänget...börjar jag dock bli mer sur. Vi är 4 tjejer som planerar möhippan. 2 av oss visste och jag och vänninan på plats hade ingen aning. VARFÖR läts vi planera någonting som kunde riskerat våran väns hälsa?!? Nu måste vi planera om hela möhippan på en dag (idag) och ALLT jag har gjort hittills har varit helt bortkastat. De hade INTE behövt bryta några förtroende, det är inte det. Men om de var 2 som visste om situationen VARFÖR inte styra möhippan åt ett annat håll!!?? Jag är sååå ledsen och trött...Jag orkar verkligen inte med det här, jag är för trött för att i sista sekund planera en ny möhippa. Jag vägrar..jag stängde av mobilen för jag var så ledsen igår.

De senaste året har jag märkt av såå många sådana här tendenser bland de jag kallade mina vänner...det ljugs och det berättas inte grejer...jag är så less. Jag blir så besviken för gång på gång slängs det i ansiktet på mig att jag inte räknas som deras vän. I allafall inte samma typ av vän som jag trodde jag var och som dom var för mig.
Jag ställer ALLTID upp för mina vänner, ALLTID. Jag säger väldigt sällan nej när det gäller någonting överhuvudtaget och jag säger definitivt aldrig nej när det verkligen gäller. Jag svarar i telefonon när som helst på dygnet och sätter mig i bilen och åker långt när jag behövs någonstans.

När jag låg inne på sjukhus med en uppfläkt fot....var INGEN där...det var snart 5 år sen...när ska det sjunka in för mig att de inte längre är mina vänner.