Kunde inte motstå att köpa nya biljetter till Bounce´s sista föreställning på söndagen kl 20...kunde bara inte, var bara tvungen att se dem en sista gång. Alla andra föreställningar de haft, har jag i genomsnitt sett 3 gånger..så att hinna se denna 2 gånger på 2 dagar var ett nödvändigt ont helt enkelt. Vi tog med oss svärmor och björnens brorsdotter. De var Bounce oskulder och eftersom man enligt mig måste se minst en Bounce föreställning innan man dör och detta var deras sista chans blev de bjudna.
Jag försökte smygtitta på dem under föreställningen (bara lite för att inte missa något av showen), det kändes som om brorsdottern mest kollade på småkillarna som satt runt omkring oss...vilket är helt ok...hon är ju faktiskt tonåring. Svärmor var till synes lite besvärad över den höga ljudnivån..och sen kunde hon inte riktigt urskilja vad som skedde på scen...som när vi t ex påpekar att den mörka mannen var grym på att dansa, hade hon inte ens märkt att det var en mörkhyad man på en upplyst scen på Globen...no comment...men hon kanske bör uppsöka en optiker inom snart.
Men hon vart iallafall glad över att se lindyn och salsan..hur hon kunde se det klart, men inte break dansarna...det valde jag återigen att inte kommentera...
Hur som helst, showen var om möjligt bättre andra gången...denna gång kunde jag inte hålla mig och tårar rann längst med mina kinder mot slutet.
Jag vet att det är lite löjligt..men Bounce har betytt så otroligt mycket för mig. De var de som inspirerade mig att våga dansa och inte bara det utan dansa för dom. Att våga göra en sån sak och dessutom få beröm för det...det är obeskrivligt. Det uppfyllde mig med en sån självkänsla jag aldrig någonsin känt innan...och för det, ett stort TACK! Jag kommer aldrig att glömma er och jag kommer sakna er något enormt. MEN jag har fortfarande sommaren...2 veckor dans med er..Jag längtar..
Idag har jag återigen varit hos min jobbcoach...förstå hur skönt det kändes att komma in i hennes kontor och kunna säga, "jag tror jag har fått ett jobb".
Trodde hon skulle ramla baklänges på sin stol, hon visste inte riktigt vad hon skulle göra. Så bara för sakens skull skrev vi klart mitt CV och intresseanmälan. Är det inte typiskt att man till slut lyckas få det perfekta CV:t och sen får ett jobb där de inte ens frågar efter det? Nu tyckte hon visserligen att jag skulle ha med mig det på onsdag bara för att...och jag kan väl göra det för hennes skull. Så har arbetet både hon och jag lagt ner inte varit helt värdelöst.
Vi avslutade vårt möte med att hon gav mig lite tips inför mötet på onsdag..Jag förstår inte hur andra arbetssökande beteer sig...men för att hon ska säga åt mig att :
1-komma i tid
2-klä mig någelunda ordentligt
3-och vara mig själv, eftersom jag är både glad och positiv.
Dessa 3 påståenden säger mig att "vanliga"arbetslösa...är något lökiga...måste bli tillsagda att göra allt..Min ursprungliga plan hos jobbcoachen var att det skulle ta 1 månad att skriva ett CV...jag kom med ett CV redan första mötet..och förfinade det till denna gång...
Anywho...jag har inget direkt vettigt att säga..håller på att göra några tygtavlor...men jag ville inte bara sätta upp tyg på väggen, eftersom det är så vanligt...utan jag ville göra något eget, speciellt...men nu är jag så trött att jag funderar på att sätta upp tyget bara...men men...jag ska försöka stå ut.
