And the Poop-award goes to.....

....jag tror jag är vinnaren...Fast jag är inte helt övertygad...vi kanske kan dela på den?

Gårdagen var mestadels ett lyckorus, jag var helt överlycklig över den stora Madonna upplevelsen. Framför mig hade jag också en underbar vecka fylld med dans!
Med då...börjar självklart den underbara dagen haverera..varför är det så?? Varför kan inte bra dagar bara få vara bra dagar? Är det så att det måste vara lite crap för att man ska uppskatta det göttiga över det hela? Hur som helst var det några dramatiska timmar, det var tårar, skrik..några fula ord..och viljan att smälla i lite dörrar (även om jag stod emot). För att sedan bedarra...och avslutas i en kram och ett jag älskar dig. Gemensamt beslutades det att bråket berodde på sömn- och matbrist.
Vi somnade i varandras armar och allt var perfekt igen.

Nu är det en ny dag och en ny vecka!! Och som jag skrev innan går den i dansens tecken!!
Jag ska på Bounce summer camp! Det är dansens mecka, en hel vecka med fantastiska lärare, underbar musik och roliga men komplicerade koreografier.
Jag minns fortfarande första gången jag klev in i danssalen...jag darrade som ett asplöv. Darrade av rädslan för att göra bort mig och för att jag skulle ta min första danslektion någonsin!
Hela mitt liv har jag älskat musik och dans, men jag hade aldrig vågat göra något mer utav det.
Men i början av 2005 fick jag min diagnos..jag hade en elakartad tumör i foten. I foten av alla ställen!!! Jag var fortfarande livrädd och har nog aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. I flera månader visste jag inte ifall jag någonsin skulle kunna gå igen.
Men foten är fortfarande kvar...den ser inte likadan ut som den en gång gjorde, den kan inte göra samma saker som den en gång gjorde..men jag kan gå..och det är bra.

2007 är året jag föddes på nytt..
Det var året jag gick ner 95kg. Jag hade gått omkring och burit dessa extrakilon i nästan 7 år och jag var inte lycklig, jag försvann bakom dom. När dom försvann kändes det som om en vacker fjäril äntligen tagit sig ur sin puppa. Jag ska inte säga att det var lätt..för det var det inte. Men jag var fri, jag var singel! Och jag skulle leva mitt liv nu. Jag skulle göra sånt som gjorde mig lycklig. Jag skulle göra sånt som jag varit för rädd för att göra.

Så då började jag dansa! Och jag har inte slutat sen dess...och jag kommer nog aldrig att sluta.